Kan någon hjälpa mig?

När jag berättade för sambo och son om att jag tyckte att löjtnanshjärtat var på krigstigen blev det många skratt. Visst kan man ibland få känslan att man är iaktagen. Det var så det kändes med löjtnanshjärtat. En liten lätt rysning efter ryggraden. För att senare övergå till att man känner att någon hånskrattar bakom ens rygg. I fortsättningen kommer jag att vara mer uppmärksam på växterna. Jag tror att hjärtat har klarat vintern, i alla fall så här långt.

Nu till bilderna. Jag köpte den här växten i en liten blomsteraffär i Haga i Göteborg. På en skylt stod det att det var en näva. Jag hade tänkt att fråga efter det latinska namnet när jag skulle betala för växten. Men min mobil ringde när jag var på till kassan, det var min mamma som talade om att en släkting hade dött. När jag kom till kassan betalade jag bara och gick. Alla frågor om växten bara försvann. Det blev alldeles tomt i huvudet. Nu undrar jag om någon kan säga vad det här är.

Jag tyckte att blommorna var söta. 

Så här ser den ut. En liten tuva.

Är jättetacksam om någon vet. För jag har ingen aning om hur den ska skötas. Jag vågade inte låta den vara kvar ute under vintern så den har övervintrat frostfritt.

Den här gången är inlägget lite kortare. I veckan blev sonen anklagad av grannkommunen för att ha klottrat och krossat fönster. Den dagen det skulle skett var sonen hemma, det var den dagen då vintern kom och det snöade rejält. Någon har angett honom fast han var hemma. Vi var liksom lite mer insnöade än vanligt. Eftersom vi bor som vi gör går det inga bussar härifrån och till samhället utan vi får köra och det gjorde vi inte den kvällen för inga vägar var plogade.

Ska försöka förklara det hela lite bättre när mina tankar har klarnat.

Trevlig kväll!!!!!

Tack för titten och välkommen åter.

Ett mordiskt löjtnanshjärta......

Jag gillar löjtnanshjärtan, har nog alltid varit lite svag för dom. Det började nog med att någon visade mig "löjtnanten" i hjärtat när jag var liten. Tror att de fanns i de flesta trädgårdar då. Utom i min farbrors och fasters trädgård som jag tyckte var tråkig, bara rosa och lila blommor, och alla skulle beundra deras rudbeckior och flox. Det var den sist nämnda som var rosa. Löjtnanshjärtan var kanske lite för "spretiga" för farbror och faster, kan bara komma ihåg att alla växter såg välansade ut alltså inga grenar som stack ut. Jag tror att det är därför som jag inte har rudbeckior i rabatterna. Några flox  har jag, men endast vita.
I början av 2000-talet fick jag ett löjtnanshjärta från mina föräldrar som hade delat sitt gamla. Tyvärr dog det efter några år, även deras somnade in. Jag hade tänkt att skaffa ett nytt våren 2005 men den vintern såg jag att man kunde så löjtnanshjärtan i Impectas katalog. Så när jag beställde frön var löjtnanshjärta med på listan.
Helt lätt var det inte att få upp små plantor. Efter lite lock och pock, med värme och köld, blev det en liten planta kvar.
Den lilla plantan planterades där jag tyckte att den skulle passa, mellan blåklint och prästkragar, men egentligten var den rena döden för löjtnanshjärtat. Den lille stackaren förde en tynande tillvaro där, överlevde säkert för den fick massor av vatten. Men efter blomningen så blev alla bladen gula och hela plantan föll ihop. Det såg inte så roligt ut i rabatten.
Året efter såg den lilla plantan döende ut så det blev flyttning. Till en plats i halvskugga där den också blev mer skyddad. Alltså på baksidan av huset strax under köksfönstret.

Så här liten var den från början.

Den sommaren blev det åter liv i hjärtat. Stort var det inte men det blev heller inte mindre Pysslade om den lilla plantan hela sommaren, vatten och gödning. Bladen blev inte gula förrän på hösten. Då lärde jag mig att man ska inte sluta göda och vattna "löjtisen" bara för att den stora blomningen är över. Den var grön och fin hela sommaren och blommade lite då och då.
Sommaren efter flytten hade jag tänkt att flytta den lilla "löjtisen" , för den nuvarande planteringen vara bara för att rädda den. Men flyttningen blev inte av och den lilla hade blivit lite större det här året. Ungefär vad jag kallar ett normalt löjtnanshjärta. Alltså bestämde jag att den skulle få stå kvar. Även det här året var det gödning och vatten. Någon sa till mig att klippa ned det så skulle det bli en blomning till, men jag kunde inte. Har alltid svårt att klippa ned växter som växter bra. Det fanns enstaka blommor även den här sommaren. Inga gula blad förrän hösten slog

Då började löjtnanshjärtat att breda ut sig. Men jag var inte orolig för ett sådant blir inte så stort.

                                             
Det var sommaren 2009 som jag upptäckte hur mycket ett löjtnanshjärta kan sprida ut sig. Jag kunde inte tro att den kunde sprida ut sig så. Men när den väl hade växt upp var det försent för buskstöd. Hade jag börjat greja med det så hade jag brutit av grenarna.
Jag fick börja flytta växter från den här rabatten om de skulle ha en möjlighet att växa. "Löjtisen" bredde ut sina grenar så väl att jag bestämde att nästa sommar skulle det bli buskstöd. Kanske behövdes det lite mer omorganisation i rabatten nästa sommar.
Den här sommaren var "löjtisen" ca en meter hög. Högre kunde den väl inte bli?

Randgräset är borta efter lite jobb. Värre var det med mynta och blåklint, dom kämpar jag med än.
Jag hade planterat alunrot vid löjtnanshjärtat för det såg lite tomt ut när den växte upp, men det fick jag ångra.
Idag står alunroten i en annan rabatt.

                          

Japp buskstöd inskaffades det här året. Ned med dom i jorden och allt såg bra ut. Nu skulle det inte vara löjtnanshjärta över lika stor yta som förra sommaren. Trodde jag.

Buskstöden  på plats. Men den är redan på väg att växa ur dom.

                                                                       
Visst var det bra, i alla fall i början. Men så lätt dresserar man inte ett löjtnanshjärta. Vad då buskstöd tycktes "löjtisen" tänka. Rätt som det var hade den spridit ut sig igen. Jaha vad göra, flytta alla stackars växter som var i farozonen för att hamna i djup skugga och dö under ett växande löjtnanshjärta.
Den här sommaren var "löjtisen" större än förra året, kunde inte tro att den kunde bli det.

Stöden växte den snabbt över.

                                     

Inte så liten längre.                   

Inför sommaren 2011 var det hårda tag i rabatten, fler buskstöd runt "lilla löjtisen". Den kom att se ut som en väl snörad stek. Japp här skulle det minsann inte bli en sommar till med ett löjtnanshjärta som tar över rabatten. Jag kände mig riktigt stolt över att  ha inhängnat den. Det hela var lite som kom an bara. Här är det minsann jag som bestämmer, trodde jag.
Dagen efter när jag gick förbi rabatten kände jag mig lite underlig till mods. Det kändes som om något inte var bra. Den här känslan hade jag varje gång jag var i närheten av rabatten. Det gick över till att jag tyckte att det var någon som tittade på eller kanske snarare som om blickar dödar. För att sluta med att det kändes som om någon gärna ville lägga sina grenar runt min hals och dra till. Ni har nog vid det här laget fattat att det var "löjtisen" som inte var nöjd. Höll nog lite avstånd till den när jag vattnade, även om jag visste att det inte kunde hända något fanns ändå känslan där.

Någon som inte trivdes. Värre blev det när jag senare flyttade ihop stöden ännu mer. Hjärtat stor upptryckt efter väggen.

                                                             
Men strypa mig kunde den inte, än. Grenarna var lite för korta. Kanske ilskan fick det "lilla hjärtat" att växa. För det var vad den gjorde. Än en gång hade naturen sin gång. Jag kunde bara se på hur den växte över stöden. Istället för att jag kände det som om någon ville strypa mig så var det någon som skrattade ett elakt skratt varje gång jag gick förbi. Det blev många gånger per dag. Klart att jag kunde ha hämnats genom att inte vattna men jag kunde inte. Det var bara att kapitulera för växtkraften och naturen. Visst kunde jag tåla att den skrattade åt mig. När jag var så enfaldig att jag trodde att jag kunde dressera ett löjtnanshjärta. Fast jag undrar om den inte satsade lite mer på att växa sig stor för det var inte så mycket blommor som det brukade vara.
Bilderna nedan visar hur det slutade.

Visst har växter känslor.

Tänk på det nästa gång ni funderar på att dressera någon kär växt.

Jag hoppas att löjtnanshjärtat har överlevt vintern. Kanske kommer det att knacka på fönstret i år.
Jodå den har lämnat några avkommor men inte förra sommaren det var tidigare år. Dom växer också. Men jag har dom i en annan rabatt.

Trevlig helg!!!!!!!

Tack för titten. Välkommen åter.

Det var ett tag sedan...

Nu börjar vårkänslorna komma fram. Det känns som om våren ligger på lur runt knuten. Även om snön ligger kvar och det blir mer snö så tycker jag att det är lite vår i luften. Kanske beror det på allt fågelkvitter och att luften på något sätt är annorlunda.

På den här ängen kan man ofta "känna" om det blir en förändring i vädret. Det är liksom olika stämningar på den här platsen.

 

Längst bort vid skogskanten finns vildsvinsåteln. Dit går jag varje dag. Inte för att lägga ut åtel till vildsvinen för nu finns det en spridare där, den sprider majs och foderärtor. Rådjuren äter inte det. Men dom äter havre. Jag hade lagt ut havre under en del granar för att kunna se varifrån vildsvinen kom. Det började jag med innan snön kom. Havren har varit uppäten varje dag även när vildsvinen inte varit framme. När det blev snö så såg jag vilka som åt, rådjuren. Nu kan jag inte bara sluta att mata dom.

Visst är granarna vackra med snö och frost, fast det kan finnas sovande vildsvin under dom så det är bara att hoppas på det bästa att dom inte kommer fram.

I kanten på ängen står den här gamla höräffsan. Skulle väldigt gärna vilja ha hjulen. Men den går inte att dra längre för hjulen rullar inte. Vi kunde dra loss den från den myrstack som den stod i, därav att en bit av hjulen är borta. Den har säkert stått här i 50 år.

 På väg tillbaka från Mossängen. Pelle är långt före mig som vanligt.

Snöret tycker inte att det är roligt att vara ute så en stor del av dagen ligger hon i fönstret i grovköket, det enda fönster som inte är upptaget av krukor.

Idag var det dagsmeja, det lät härligt när det droppade från ladugårdstaket. 

Visst har vi nu fått användning för den stora traktorn med snöskopa. Sonen "lekte" med den i snön igår så vägen är ordentligt plogad nu.

 I morgon ska jag så frö från spikklubba som jag har blötlagt. Skalen är mycket hårda så jag hoppas att vattnet har mjukat upp dom lite.

Trevlig kväll!!!!!!!!!!!!

Tack för titten och välkommen åter.