tisdag 26 juli 2011

Hittade ett gammalt foto...

Hittade ett gammalt foto från 2002. Har en liten "apparat" som kan läsa av diabilder och negativ.
Det här är två av våra gamla hästar.
Fjordhästen Moltas och welshponnyn Eskekärrs Pepsi.
Här på bilden är Moltas 29 år och Pepsi 16 år.
Moltas dog i hagen den 28 maj 2007. Han blev 34 år, det är mycket gammalt för en fjordhäst.
Hos oss var i 29 år. Han lämnade ett mycket stort hål efter sig.
Pepsi var min älskade ponny som jag red. Visst var det en del som kallade honom monster för han var inte alltid så lätt att rida. Men för mig var han en toppenhäst.
Kanske berodde hans sätt på att han blivit mycket illa hanterad av de tidigare ägarna. De hade bara hoppning i huvudet så Pepsi hade varit mycket tävlad när jag köpte honom. Tyvärr fick jag senare höra hur de hade behandlat honom. Om han vägrade så piskades han över eller genom hindret.
Det tog ca 6 månadet innan jag kunde sitta upp med ett spö i handen. Sedan tidigare visste jag att man behöver inte spö för att rida en häst. Så det passade mig att rida utan spö men efter att ha träffat på lite konstiga typer i skogen under ensamma ridturer så fick spöet komma med när det var skogsridning, som tur var behövde jag aldrig försvara mig med det.
Jag fick också rådet när jag köpte Pepsi att inte hoppa med honom i skogen för det klarade han inte. Visst gjorde han det, även om det var svårt att få stopp på honom efter hindret. Han var mycket duktig på att hoppa naturhinder. Fast det ska sägas att första tiden vi red turer i skogen hade han svårt att inte halka och snubbla. Han var helt enkelt inte van vid att vara i skogen, får vara tacksam över att vi inte hamnade i en hög när han snubblade sig fram på stigarna som Moltas flög fram på.
 På den tiden hoppade han hellre hinder på bana än gick till skogen. Med Moltas var det tvärtom. Men med tiden fick vi Pepsi att ändra sig. Han tyckte sedan det var mycket roligare att galoppera i skogen än träna dressyr eller hoppning.
Hoppningen på bana drog vid ned på eftersom han blev superstressad, det fanns bara en växel över hinderbanan och det var full fart. Han låg nästan ned i svängarna mellan hindren.
Med tiden blev han en riktig skogshäst.
Tänk om han hade träffat rätt sorts människor från början vilken underbar ridponny han hade blivit för barn. Men som det var så var han en ponny för vuxna. Jag hade tur som var så liten att jag kunde rida honom.
För mig kom han att betyda så mycket mer än bara ridningen. Han lärde mig så otroligt mycket som jag har användning för idag när jag har ett nytt "monster"  i stallet. Jag vet att han kunde läsa mig och visste när det var något som inte var bra.
Tyvärr blev han sjuk och vi tvingades ta bort honom 2009. Det var fruktansvärt. Vi fick bara 17 och ett halvt år tillsammans. Vi kunde ha fått tio år till om han varit frisk.
Jag saknar honom fortfarande så otroligt mycket. Han var en del av mig och mitt liv. Visst finns det nya hästar i mitt liv men det blir aldrig någon som Pepsi. Han var så otroligt klok.

Det är inte alltid bra att hitta gamla bilder. Minnena kommer tillbaka i full fart. Liksom även tårarna den här gången.
Avslutar med längtans blå blomma, Jolly Bee.

Önskar er alla en trevlig dag!!!
Tack för titten och välkommen åter.


6 kommentarer:

  1. Det finns inget vackrare djur än hästen! Och så kloka!!! Många härliga minnen du har!

    Ha det gott!
    /Ruben

    SvaraRadera
  2. Det kan sannerligen vara bitterljuvt att rota i det förflutna. De flesta av oss har personer och även djur för den delen som det fortfarande svider lite av saknad efter.

    Önskar dig en fortsatt fin afton!
    /Caramel

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Det var en fin berättelse och trevligt när djuren lär sig lita på människan.
    Att förlora ett troget och kärt djur, litet eller stort, är inte lätt!! Min lilla vovve var svårt sjuk här i maj och trodde vi skulle förlora henne, men vindarna vände och hon mår bra idag :)
    Kram /bea

    SvaraRadera
  4. Alltid svårt att bli påmind av en älskad vän. Men det är ändå ett sätt att aldrig glömma en vän, vare sig de är fyrbenta eller tvåbenta:) Det är fint att ha minnen både sorgliga och roliga. Din vän hade i alla fall turen att hamna "rätt" till slut. Att få ett djurs "förtroende" är nog bland den finaste kärleksförklaringen en människa kan få:) Ha det gott/Monne

    SvaraRadera
  5. Hästar är kloka djur och jag förstår mig inte på folk som behandlar dom illa. Hos dig verkar han ha haft det jätte bra och det var en fin berättelse djur betyder så mycket utan dom vore det tomt.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  6. Vilket underbart och rörande inlägg. Jag har, precis som du, svårt att förstå barbarer som behandlar djur illa.
    Vilken tur för Pepsi att få komma till dig. Jag får alldeles tårar i ögonen av din berättelse./Anja

    SvaraRadera

Lämna gärna ett litet ord efter din titt.
Tack för den här gången och välkommen åter.