tisdag 19 januari 2010

Förra veckan.....

Det var ett tag sedan jag var här. Tyvärr har förkylning och huvudvärk varit efterhängsna, är så fortfarande. Jag vet att jag borde ta det lugnt men ibland har jag svårt för det.


Jag hade tänkt att förra veckan skulle bli en lugn veckan där är allt skulle återgå till det normala, det var vad jag trodde. Det blir en ganska lång historia, hoppas att ni orkar att läsa.

Visst var vädret vackert ibland. Solen visade sig och gjorde veckan lite gladare.

Det började på måndag. Jag trodde det skulle bli en lugn dag. Det var den till att börja med. Men på eftermiddagen fick vi reda på att på kvällen skulle det bli vildsvinsjakt. Grisarna brukade komma fram vid 17 till 18- tiden. Vid 16-tiden kom jägaren och gick till sitt pass, ett litet hus som ligger ca 200 meter från vårt hus.



Vid 18-tiden började jag laga mat, vi äter sent eftersom sambon ofta är sen hem, helt plötsligt knackar det på dörren. Sonen öppnar och det är jägaren som står där. Han har skjutit ett vildsvin. Det var två grisar som var framme men han var inte säker på att kunna skjuta båda så det blev en. Den andra grisen ville inte ge sig iväg utan den fick jägaren jaga iväg. Det lät inte bra att den var så orädd. Sonen gick ut och hjälpte till att släppa fram grisen till ladugården där den sedan flåddes och togs ur. Det var tur att sambon kom hem för grisen var inte lätt. Trolig vikt 100 kilo. Fast jag tyckte inte att den såg så stor ut. Senare fick jag av sonen höra vilka vassa tänder den hade. Det var en ungsugga som inte hade haft kultingar. Suggorna försvarar sig genom att bitas.

Skönt en gris mindre i skogen. Fast jag var inte helt njöd för slaktkroppen hängdes upp intill min övervintrande blommor i källaren.


Min tro var att det nu var jakten över för den här gången. Men så blev det inte.


Jag är den som lägger ut åtel till vildsvinen så därför visste jag att det fanns grisar kvar. Sonen gick till en åtel som finns ca 500 meter in i skogen på tisdag vid 17tiden. Då var det gris där. Troligen den som inte var rädd. Trots att sonen inte var tyst, han visslade också, så brydde grisen sig inte om honom. Det kändes inte bra att ha en så orädd gris i skogen. Nedan åtelplatsen på den stora ängen i skogen, stigen i snön går både djur och människor på.

På onsdag kom jägare C han ville också kunna skjuta gris. Han är den som har byggt alla jakttorn och den lilla boden som jägarna sitter i när de vaktar på gris.
Vi väntade spänt på att det skulle hända något ganska snabbt i och med att grisarna brukade komma tidigt. Men tiden gick. Jag började fundera på om jägaren hade somnat på passet. Men vid 20-tiden såg vi att han var vid sin bil för att hämta hundarna. Mina misstankar blev var sanna. Tyvärr hade han skadeskjutit en gris. Grisen hade rört på sig precis när han sköt. Jägare C är en mycket van jägare. Tyvärr är det sådant här som händer. Vildsvin är mycket svåra att skjuta, träffytan som fäller grisen är mycket liten i förhållande till djurets storlek.
Genast så började eftersöket med hund. Eftersom vildsvin är farliga när det är skadade så bestämdes det att sambo och son skulle följa med. Man ska inte vara ensam när man gör ett eftersök på gris. Många jägare har blivit skadade av anfallande vildsvin.
I tre timmar väntade jag på att få höra något från jägarna. Det var tre timmar i en oerhörd spänning. Jag vågade inte ringa på mobilen för att det kunde störa eftersöket. Till slut trodde jag att de skulle bli tvungna att tillbringa natten i skogen.
När klockan var ca 23 kom det tre trötta jägare från skogen. Grisen var upphittad och skjuten. Jägarna hade gått ca fem kilometer i mörker, djup snö och i täta granar. Det var ett under att de hittade tillbaka. Vildsvinet hade hittats på ett annat jaktlags marker.
Tanken var att det skulle gått att ta fram vildsvinet från skogen under natten. Därför ringdes jägare B in. Men efter ännu en vandring till skjutplatsen så bestämdes det att det inte skulle gå i mörker.
Jägare B och C åkte härifrån runt halv två tiden på natten. Då sov jag äntligen.

På torsdagen tänkte jag att skulle gå och se om jag kunde hitta till grisen. Jag följde jägarnas spår. Men när jag kände jag var ute i "ingenstans" så vände jag. Så här långt har jag inte tidigare gått i skogen. Det är långt utanför våra marker, mitt i Vättlefjälls naturreservat någonstans.
På torsdagen började diskussionen med det andra jaktlaget, vilket inte var lätt. För fem år sedan sköt de en älgkalv på vår mark. Det tog flera timma innan de talade om vad de hade gjort trots att de bara var ca en kvarts promenad från huset här. Kanske hade de tänkt att låta bli att tala om vad de hade gjort. Jag krävde att vi skulle ha hälften av kalven, vilket vi också fick efter mycket tjatande och tjaffsande. De här jägarna tål inte att man säger emot dem, särskilt inte om man inte är jägare och dessutom är kvinna. De jägarna är den sorten som ger alla jägare dåligt rykte. Dessutom vill de ha vår mark att jaga på men de vill endast betala en liten summa i arrende. Men efter vad jag vet om det jaktlaget så släpper jag aldrig marker till dem. Min pappa har jagat i det jaktlaget i alldeles för många år innan han slutade.
Den gamla jaktledaren leder fortfarande jaktlaget fast han ska ha lämnat över till en annan. Den nye jaktledare har vissa problem som gör honom olämplig som jägare. Men det är fortfarande så att man ska inte säga emot dem. Den förra jaktledare var trevlig en gång i tiden innan han började att klättra på karriärstegen. Sedan dess svävar han upp i det blå. Fast han fick sparken av Maud Olofsson som hellre ville ha Göran Persson.
Visst blev det ett tjaffsande på nytt, för mina "bravader" hade man inte glömt. Tydligen fick deras manlighet en knäck. De försökte med att vi skulle få halva grisen och sedan betala 50 kr per kilo för den andra halvan. Men då sa vår jaktledare i från så det blev 500 kronor för hela grisen eller så fick dom hämta den själva och de ville dom inte. Fast egentligen skulle det bara varit 250.


Nu till fredagen när grisen skulle hämtas i skogen. Jägare C hade haft gps med sig när han och jägare B hittade grisen den andra gången så nu skulle det inte vara svårt att hitta den. Efter att grisen i skogen hämtats skulle den som hängde i källaren styckas upp. Men så blev det inte.
Jägare C hade en järnhäst med sig för att det skulle bli lättare än att släpa fram grisen. Han gav sig iväg ensam. De övriga jägarna kom för att hjälpa till med styckningen. Men jägare C kom inte tillbaka. Till slut ringde han och talade om att han hade tappat gps:en. Två jägare fick hjälpa honom att leta och till slut fann de grisen. Men det tog flera timmar. Så någon styckning blev det inte. De var helt slut när de kom tillbaka med vildsvinet, en galt. Jag "utfodrade" dem med fika för att de skulle orka att köra hem.
Jägare C tog galten med sig hem för att tina upp den. När han skulle köra härifrån med släpkärra med järnhäst och gris på så körde han i diket. Hade det inte släpkärran varit kopplad till bilen hade den vält. Så efter mycket jobbande och med traktorn som hjälp lyckades han komma iväg hem.


Det kändes som om vildsvinsgalten var förtrollad av onda makter.

Sonen hittade gps:en på lördag. Den hade ramlat i vattnet i en bäck som jägaren körde över.
På söndag blev det första vildsvinet styckat och jag kunde komma fram till mina blommor igen.

Under veckan kom också en kallelse till tingsrätten angående det mycket tröttsamma arvskiftet jag är inblandat i. Nu måste jag skaffa advokat.


Till något roligare. Lilla Cleo har växt lite, men jag tycker fortfarande att hon är liten.

Varje natt ligger hon på min kudde och sover.

Härom dagen hittade vi henne på hatthyllan i grovköket. Hur hon har kommit dit vet vi inte. Ingen annan katt har varit där förut.




Det här hästhuvudet fick jag i julklapp. Det är en julgranskula egentligen. Jag såg det första gången i en affär i Haga och kände mig som liten igen. Det var så fint "att jag bara ville ha", precis som när man var liten.

Hästhuvudet har jag inte stoppat undan, det ska få stå framme så jag kan se det. Men jag får se upp med katterna. Det här får dom inte leka med.

Förra året var ett otroligt bra luktärtsår för mig. Därför fick jag åtta olika sorter i julklapp.

Jag hoppas att det ska bli en lika bra luktärtssommar i år.


Trevlig tisdag!

Tack för att du tittade in och välkommen åter!









10 kommentarer:

  1. Hujeda mig vilken vecka du har haft. Tur att vi inte har vildsvin här. Det tror jag inte i alla fall:) Det här med jägare och jaktmarker är nog inget roligt att hamna i kläm med. Men det var ju skönt att det löste sig. Nu får du ta det lugnt ett tag så att du återhämtar dig och kan så lite fröer:)Lilla Cleo är väldigt söt. Ha det gott/Monne

    SvaraRadera
  2. Vilken strapatsrik vecka och det här med jägare det är nog ett kapitel för sig. Verkar ibland som man får bete sig hur man vill bara för man är jägare. Jättefin julgranskula och för att inte tala om Lilla Cleo. Katter är otroligt söta men en katt och jag kan inte bo under samma tak, de gillar inte mig, slutar alltid med att de biter och klöser mig. Vi hade en gång en katt som hette Happy men han var allt annat än Happy, när han var som elakast låg han på motorhuven och lurpassade på när jag gick förbi flög han på mig. Bara mig ingen annan, jag undrar vad gjort katter för ont:-)
    Ha det gott
    Kram

    SvaraRadera
  3. Vilken tur att de fick tag på den skadeskjutne grisen för såna lär inte vara för kul o möta i skogen! Den veckan lär de tala om länge, gubbarna när de snackar jakt.....
    Va kul med så många olika luktärtor, hoppas de blommar riktigt fint framåt sommaren ;-)
    Ha´t himla gôrgôtt
    Nina

    SvaraRadera
  4. Vilken fantastisk vildsvinshistoria. Roligt att få en inblick i jakten och en husmors oro och vedermödor! Slutet gott, allting gott verkar det som. Skönt! Och framför allt, att dina blommor klarade sig!! ;-) /Ruben

    SvaraRadera
  5. Puh! Jag blev helt slut av att bara läsa...

    Spårade dig hit. Googlar man på Vittran är du inte så svår att hitta:-)

    SvaraRadera
  6. Den där typen av jägare som du beskriver i ert grann-jaktlag är inte roliga att tas med. De häromkring verkar vara lite av samma skrot och korn tyvärr.

    I dag kom jag att tänka på dig när maken och jag skulle åka på husvisning i Kilanda-Torp. Tänkte att det börjar väl vara åt dina trakter till. Dessvärre var visningen inte utmärkt så vi hittade inte huset, trots GPS och vägbeskrivning från Eniro.

    Hoppas att det blir en lugn vecka för dig.

    SvaraRadera
  7. Tänk vad märkligt. Jag hade bara "bestämt" mig att du bodde norr om Vättlefjäll.. men du bor ju på cykelavstånd ;)

    Undra just om det inte är jagklaget kring vårt hem, som är trilska med ert jaktlag...
    /Caramel

    SvaraRadera
  8. Oj, vilken jägarhistoria! den får mig att tänka på filmen Jägarna. Är själv uppvuxen i en familj med många jägare, men här är det mestadels rådjur, hare, älg och fågel som har jagats hittills. Vildsvinen börjar nu bli flera och de är stora hotfulla djur som man inte vill reta upp!
    Vilken vacker bild på skogen och solen som tittar igenom grenar fulla av snö!
    /Cyrene

    SvaraRadera
  9. Har spanat in de nya bilderna på kissarna. Förutom att Tyson har lite vita detaljer så tycker vi att han och lilla Cleo är lika och tanken om att de kanske kommer från samma mamma, men olika kullar har börjat gro.

    Hoppas du får en bra dag!/Caramel

    SvaraRadera
  10. Hittade hit för första gången idag. Vill gärna komma igen. Lägger till dig bland mina bloggar. Strapatsrikt med vildsvinen.Ha en fin fin dag/Gela

    SvaraRadera

Lämna gärna ett litet ord efter din titt.
Tack för den här gången och välkommen åter.