onsdag 10 mars 2010

Dessa djur!

Ibland undrar jag varför jag har alla dessa djur. Dom kan emellanåt nästan driva mig till vansinne med sina påhitt. Just nu springer katterna ut och in, en och en. Inte alla på samma gång så jag vet inte hur många gånger jag måste öppna ytterdörren. Ibland är det inte heller säkert att lilla pisse vill gå ut när dörren öppnas utan kanske fem minuter senare och det är likadant när dom ska in. Minus är specialist på att inte veta om han ska gå in eller inte. En lösning hade givetvis varit kattlucka. Fast jag tror inte det är så bra för ibland försöker någon liten misse komma in med en levande present, vilket jag tyvärr inte uppskattar. Det räcker med det som hände för några år sedan. Gandalf kom in med en levande ödla. När vi skulle försöka få honom att släppa den sprang han iväg med den. Givetvis släppte Gandalf ödlan i arbetsrummet. Tror ni att vi hittade den? Nä det gjorde vi inte och Gandalf tyckte säkert att nu var det matte som fick ta hand om den för han gick ut igen. Två dagar senare mötte jag den i hallen och ödlan fick en hastig sorti ut.

Nu till vad som hände i måndags.

Cleo vill gå ut nu så i måndags eftermiddag lät jag henne komma ut en stund medan jag matade fåglarna på baksidan. Fåglarna lockade givetvis Cleo så hon blev sittande i busken där fågelmaten är. Precis när jag skulle gå in hörde jag ett konstigt ljud, jag kände igen det men inte på sekunden men så blev det ljus i mörkoland och sprang till framsidan på huset och mycket riktigt där kom en häst travande. Med huvudet högt, högt lyftade framben i traven och svansen rakt ut. Hur arg jag än blev så var Smulan vacker där hon dansade fram på vägen. Precis som en miniarab. Efter henne kom Skipper också i en mycket fin trav. Det var nästan så att hon inte rörde marken. Hon var mycket fin hon också. Ljudet jag hörde var när Smulan sprang rakt igenom stängseltrådarna på gården. Det är ett speciellt smättande ljud.


Här sprang de rakt igenom trådarna.Om hästarna ändå hade sprungit upp till mig men det gjorde dom inte. Utan dom stack iväg ut i skogen. Jag sprang snabbt till dörren och hojtade på sonen att hästarna var på rymmen. Han skyndade sig ut för att leta.
Under tiden satt Cleo vid fågelmaten och tittade på fåglarna, som tur var brydde hon sig inte om att hästarna sprang upp i skogen i en bit bort. Jag vågade inte lämna Cleo ute när vi skulle leta hästar så efter lite lockande utan att försöka stressa fick jag tag på henne. Visserligen var det protester men dom var jag inte mottaglig för.

Snödjupet här var nästan 50 cm i måndags. Smulan som tog täten brydde sig inte om att Skipper hade lite svårt att hänga med. På bilden nedan syns en "stig" i snön, den har jag gått på till den stora ängen som vi har en bit in i skogen. Där har vi åtel för vildsvinen, det är jag som får lägga ut åteln. Den ska kontrolleras varje dag så det blir en del "pulsande" i snön, fast just nu är det inga vildsvin framme. Det är säkert för djup snö även för dom.
På stigen sprang hästarna glatt. Fast det ser inte så fint ut i skogen nu, ingen snö på träden längre. Stigen är inte helt lätt att gå på för ibland sjunker man ned i snön till knäna.
På bilden nedan syns lite av den stora ängen till höger, jag trodde eller kanske mer hoppades på att hästarna skulle springa ut på den. Men det gjorde dom inte utan fortsatte på skogsvägen till vänster. Vägen är spåren efter skogsmaskiner, tyvärr blir dom kvar i många många år.

Här fanns våra små tjejer. Sonen var först på plats och fångade in lilla Skipper som verkade mycket nöjd med att han kom. Hon var genomblöt av svett. Smulan däremot ville inte riktigt bli infångad även om hon var svett.
Promenaden tillbaka till stallet var inte rolig. Sonen fick nästan släpa med Skipper, hon var rejält trött. Smulan gick däremot raskt som vanligt, det var bara det att hon ville gå på stigen så att jag fick gå bredvid många gånger och givetvis sjunk jag ned i snön. Till slut var vi tillbaka på gården. Skipper var trött och likaså sonen och jag. Men man orkar mer än vad man tror när man måste. sonen var så trött att jag fick torka av hästarna den värsta svetten. Tur att det var varmt i stallet. Dagen efter hade sonen träningsvärk i benen, jag hade tur och slapp det men min rygg och nacke värkte däremot. Det mest irriterande är att jag får huvudvärk av det.
Det var första gången dessa två små flickor var på rymmen tillsammans. Nu är det många år sedan hästarna gjorde en sådan här rymning.
Nu är det i alla fall slut med att springa genom trådarna över gården, fixade ström i dom. Förhoppningsvis ska dom inte hitta något stället i hagen att ta sig ut på. Hästarna har en jättestor hage så dom behöver inte rymma. Men det är klart att ibland är det grönare på andra sidan stängslet.
Tog den här bilden på Cleo när hon satt på köksbordet. Vet ni vad hon stirrar på?
Jo, den här herren. Han har vackra horn, dom ser ut som sammet. Jag kunde inte se om det var några taggar på dom, kanske är det en returbock. En äldre bock som har haft sina finaste horn.

Här är min två små missor. Just nu är dom ute. Snöret är lite mer orolig och vill gärna springa ut och in, så det gäller att inte glömma bort att hon är ute. Kanske är hon lite rädd att hon ska kunna komma in igen.
Visst är djuren underbara man ska inte klaga, fast det ibland blir lite väl mycket. Men vad tomt det hade varit utan dom. Jag vet att jag inte skulle kunna klara mig utan alla våra djur. Hur jag skulle kunna vara utan hästar vet jag bara inte. Till hösten har jag haft hästar i 33 år så att bara sluta går inte.
Det är inte så mycket med mitt gnällande om djuren för utan dom kan jag inte leva.
Nu hoppas jag att våren kommer snart och att snön försvinner. Jag ska börja förgro mina luktärtor, det skulle vara så kul om de kunde börja blomma till midsommar även i år.
Tack för alla snälla kommentarer om mitt måleri.
Målar lite när jag behöver rensa hjärnan.
Önskar er alla en underbar dag!
En liten kommentar gör mig glad.
Tack för att du tittade in och välkommen åter!





10 kommentarer:

  1. Ja, nog ger de ett enormt merarbete ibland, men det är som du säger: det går inte att leva utan dessa skapelser. Vi har bara en katt, men ibland tror man att ett helt zoo har flyttat in, när hon sätter den sidan till. Men så i bland, kommer hon smygande på natten, klättrar försiktigt upp på ens bröst och vill gosa.....

    SvaraRadera
  2. Precis så där känner jag ibland också att jag blir galen på dessa djur men sen är det ju nog så roligt att ha dom nog vore det tomt utan dom.
    Nu just ränner också våra katter ut och in när det blivit varmare och ibland vet dom inte om dom vill ens ut fast dom sitter vid dörren.

    Kram

    SvaraRadera
  3. Ja dessa djur:) Man kan bli fullständigt galen på dem ibland men jag skulle inte heller kunna vara utan dem. Vi hade ju hästar förr i tiden, jag kan sakna tiden på våren när fölen kom ibland men för det mesta är det skönt att slippa jobbet. Här var det lite värre när de sprang genom stänget för vi bor ju så nära väg 160. Men katterna är innekatter så de är säkra inne. De börjar nu bli till åren komna så jag fasar för den dagen de inte längre är med. Kul att se bilder på dina älsklingar och höra om dina bravader när de smet:) Ha det gott/Monne

    SvaraRadera
  4. Underbar berättelse om hur det är att ha djur. Jobbigt ibland, men vad vore livet utan dom. Och det kanske är precis vad som snart väntar oss!
    Penny, vår Lancashir Heeler-tik är 15 år nu så man måste ju var beredd och så är vi ju inte så unga själva längre. Så hur ska vi göra i framtiden!?

    SvaraRadera
  5. Förstår om du blev orolig när de stack till skogs.... Är väl ingen drömsits precis om de råkar på vildsvinen....
    Katter i mars är väl lite rastlösa även om de inte har `förmågan´ längre...
    Ha´t himla gôrgôtt
    Nina

    SvaraRadera
  6. Vilket äventyr i naturen hästarna gav er!

    Bockarna häromkring har ännu inte så stora horn, men de växer som bara den.

    Tyson har upptäckt nöjet med att jaga och ta in byten. Vad han däremot gör, som ingen annan av våra katter gjort när de har byte, är att morra. han morrar som en jättestor schäfer typ.

    SvaraRadera
  7. Ojoj, vilken kalabalik! Måste ändå ha varit roligt att får betrakta eländet, bara man slipper vara mitt i det så!
    Ja, hästar är jag ju lite rädd för. Har jag berättat när hästarna i hästhagen på andra sidan var skog hade smitit? Vart? Jo, till vår baksida förstås. Du kan tro att jag kom in snabbt när jag fick syn på 4 stora, enorma, jättelika hästar i trädgården. Tur att jag då hade en hästtokig grannen och en make med hästvana (ja, han har jag ju kvar förstås, men grannen är utbytt!).
    Ha det så fint i helgen! kram Anette

    SvaraRadera
  8. Visst är de underbara :-) Jag har ju inte hästar men mina katter håller ju på så. Framförallt gillar jag när de skriker vid köksdörren, man öppnar den och då springer de bort till entren istället :-) :-)
    Ha det gott!
    Christer.

    SvaraRadera
  9. Jag håller med utan djur vore livet fattigt.
    Dom håller en i form, = )

    SvaraRadera

Lämna gärna ett litet ord efter din titt.
Tack för den här gången och välkommen åter.