fredag 24 februari 2012

Ett mordiskt löjtnanshjärta......

Jag gillar löjtnanshjärtan, har nog alltid varit lite svag för dom. Det började nog med att någon visade mig "löjtnanten" i hjärtat när jag var liten. Tror att de fanns i de flesta trädgårdar då. Utom i min farbrors och fasters trädgård som jag tyckte var tråkig, bara rosa och lila blommor, och alla skulle beundra deras rudbeckior och flox. Det var den sist nämnda som var rosa. Löjtnanshjärtan var kanske lite för "spretiga" för farbror och faster, kan bara komma ihåg att alla växter såg välansade ut alltså inga grenar som stack ut. Jag tror att det är därför som jag inte har rudbeckior i rabatterna. Några flox  har jag, men endast vita.
I början av 2000-talet fick jag ett löjtnanshjärta från mina föräldrar som hade delat sitt gamla. Tyvärr dog det efter några år, även deras somnade in. Jag hade tänkt att skaffa ett nytt våren 2005 men den vintern såg jag att man kunde så löjtnanshjärtan i Impectas katalog. Så när jag beställde frön var löjtnanshjärta med på listan.
Helt lätt var det inte att få upp små plantor. Efter lite lock och pock, med värme och köld, blev det en liten planta kvar.
Den lilla plantan planterades där jag tyckte att den skulle passa, mellan blåklint och prästkragar, men egentligten var den rena döden för löjtnanshjärtat. Den lille stackaren förde en tynande tillvaro där, överlevde säkert för den fick massor av vatten. Men efter blomningen så blev alla bladen gula och hela plantan föll ihop. Det såg inte så roligt ut i rabatten.
Året efter såg den lilla plantan döende ut så det blev flyttning. Till en plats i halvskugga där den också blev mer skyddad. Alltså på baksidan av huset strax under köksfönstret.

Så här liten var den från början.
Den sommaren blev det åter liv i hjärtat. Stort var det inte men det blev heller inte mindre Pysslade om den lilla plantan hela sommaren, vatten och gödning. Bladen blev inte gula förrän på hösten. Då lärde jag mig att man ska inte sluta göda och vattna "löjtisen" bara för att den stora blomningen är över. Den var grön och fin hela sommaren och blommade lite då och då.
Sommaren efter flytten hade jag tänkt att flytta den lilla "löjtisen" , för den nuvarande planteringen vara bara för att rädda den. Men flyttningen blev inte av och den lilla hade blivit lite större det här året. Ungefär vad jag kallar ett normalt löjtnanshjärta. Alltså bestämde jag att den skulle få stå kvar. Även det här året var det gödning och vatten. Någon sa till mig att klippa ned det så skulle det bli en blomning till, men jag kunde inte. Har alltid svårt att klippa ned växter som växter bra. Det fanns enstaka blommor även den här sommaren. Inga gula blad förrän hösten slog



Då började löjtnanshjärtat att breda ut sig. Men jag var inte orolig för ett sådant blir inte så stort.
                                             
Det var sommaren 2009 som jag upptäckte hur mycket ett löjtnanshjärta kan sprida ut sig. Jag kunde inte tro att den kunde sprida ut sig så. Men när den väl hade växt upp var det försent för buskstöd. Hade jag börjat greja med det så hade jag brutit av grenarna.
Jag fick börja flytta växter från den här rabatten om de skulle ha en möjlighet att växa. "Löjtisen" bredde ut sina grenar så väl att jag bestämde att nästa sommar skulle det bli buskstöd. Kanske behövdes det lite mer omorganisation i rabatten nästa sommar.
Den här sommaren var "löjtisen" ca en meter hög. Högre kunde den väl inte bli?

Randgräset är borta efter lite jobb. Värre var det med mynta och blåklint, dom kämpar jag med än.
Jag hade planterat alunrot vid löjtnanshjärtat för det såg lite tomt ut när den växte upp, men det fick jag ångra.
Idag står alunroten i en annan rabatt.
                          
Japp buskstöd inskaffades det här året. Ned med dom i jorden och allt såg bra ut. Nu skulle det inte vara löjtnanshjärta över lika stor yta som förra sommaren. Trodde jag.
Buskstöden  på plats. Men den är redan på väg att växa ur dom.
                                                                       
Visst var det bra, i alla fall i början. Men så lätt dresserar man inte ett löjtnanshjärta. Vad då buskstöd tycktes "löjtisen" tänka. Rätt som det var hade den spridit ut sig igen. Jaha vad göra, flytta alla stackars växter som var i farozonen för att hamna i djup skugga och dö under ett växande löjtnanshjärta.
Den här sommaren var "löjtisen" större än förra året, kunde inte tro att den kunde bli det.

Stöden växte den snabbt över.
                                     
Inte så liten längre.                   
Inför sommaren 2011 var det hårda tag i rabatten, fler buskstöd runt "lilla löjtisen". Den kom att se ut som en väl snörad stek. Japp här skulle det minsann inte bli en sommar till med ett löjtnanshjärta som tar över rabatten. Jag kände mig riktigt stolt över att  ha inhängnat den. Det hela var lite som kom an bara. Här är det minsann jag som bestämmer, trodde jag.
Dagen efter när jag gick förbi rabatten kände jag mig lite underlig till mods. Det kändes som om något inte var bra. Den här känslan hade jag varje gång jag var i närheten av rabatten. Det gick över till att jag tyckte att det var någon som tittade på eller kanske snarare som om blickar dödar. För att sluta med att det kändes som om någon gärna ville lägga sina grenar runt min hals och dra till. Ni har nog vid det här laget fattat att det var "löjtisen" som inte var nöjd. Höll nog lite avstånd till den när jag vattnade, även om jag visste att det inte kunde hända något fanns ändå känslan där.


Någon som inte trivdes. Värre blev det när jag senare flyttade ihop stöden ännu mer. Hjärtat stor upptryckt efter väggen.
                                                             
Men strypa mig kunde den inte, än. Grenarna var lite för korta. Kanske ilskan fick det "lilla hjärtat" att växa. För det var vad den gjorde. Än en gång hade naturen sin gång. Jag kunde bara se på hur den växte över stöden. Istället för att jag kände det som om någon ville strypa mig så var det någon som skrattade ett elakt skratt varje gång jag gick förbi. Det blev många gånger per dag. Klart att jag kunde ha hämnats genom att inte vattna men jag kunde inte. Det var bara att kapitulera för växtkraften och naturen. Visst kunde jag tåla att den skrattade åt mig. När jag var så enfaldig att jag trodde att jag kunde dressera ett löjtnanshjärta. Fast jag undrar om den inte satsade lite mer på att växa sig stor för det var inte så mycket blommor som det brukade vara.
Bilderna nedan visar hur det slutade.








Visst har växter känslor.
Tänk på det nästa gång ni funderar på att dressera någon kär växt.

Jag hoppas att löjtnanshjärtat har överlevt vintern. Kanske kommer det att knacka på fönstret i år.
Jodå den har lämnat några avkommor men inte förra sommaren det var tidigare år. Dom växer också. Men jag har dom i en annan rabatt.


Trevlig helg!!!!!!!
Tack för titten. Välkommen åter.

5 kommentarer:

  1. Hahaha, underbart historia:) Jag har också ett löjtnantshjärta om än inte så mordiskt:) Ha det gott/Monne

    SvaraRadera
  2. Oj vad jag har skrattat åt din "mordiska lötjnant"! En helt underbar berättelse!!

    SvaraRadera
  3. Vilken härlig historia! Jag hade ett vitt exemplar en gång men den trivdes inte. Men visst är det så att växterna trivs bäst när de får bestämma själva, då struntar de ofta i specialjorden för hundratals kronor och växer hellre mellan några stenar eller på annan karg,konstig plats.
    Kram
    Kerstin

    SvaraRadera
  4. Fniss... det låter som mina flyttningar av växter som visar missmod ..
    Bra skrivet!
    Ha det gott1 /Bea

    SvaraRadera
  5. Trevligt skrivet - lyriskt..... Även jag älskar löjtnanshjärtan. Jag har både vita, ljusrosa och mörkrosa. Jag pjoskar inte med dem, men de blommar ändå HELA sommaren tills frosten kommer. Dessutom frösår de sig helt vilt överallt i trädgården./Susanne.

    SvaraRadera

Lämna gärna ett litet ord efter din titt.
Tack för den här gången och välkommen åter.